queensweets

This is the same story, only the first is the original in Swedish and after that is the english translation.

Våran Grymma Framtid
Jag ser på det land jag känt sedan dess födelse och vars folk jag sett utformas.

Jag var en gång det mäktiga herraväldet Preussen, men blev senare östtyskland. Egentligen är jag nu New Prussia, i Kanada, men jag bor hos min yngre bror, det land jag uppfostrat, Tyskland, eller som jag kallar honom: West.

Jag går bland människorna i Berlin. Muren är borta, för mycket länge sen, men för någon så gammal som jag känns det som bara dagar sedan jag blev återförenad med West.

Folket har definitivt förändrats. Människorna är inte längre den "dominanta" rasen. Japans teknologi gick lite överstyr och hans robotar flippade ut, vilket resulterade i att människorna nu tjänar robotar, som kan tänka, bestämmer. De har inte ännu insett att deras länder finns förkroppsligade. Vilket kanske är bra.

Många länder har redan gått under. Dess liv hänger ju på att deras folk finns kvar. Jag överlevde ju tack vare att jag hade New Prussia.

Kina, det land vi alla trott skulle finnas för evigt, för han var ju äldre än alla oss andra, gick under. Japan led av skuldkänslor till han till sist gick under. Rakt framför Englands ögon gick Amerika under, och den brittiska nationen är nu bara en skugga av sitt forna jag. Precis som Japan led Ryssland när Kina gick under, men han överlever. Det lilla av hans folk som finns kvar lever i Sibirien, dit maskinerna inte känner för att flytta. Än i alla fall.

Jag återvänder hem. Det är släckt i huset. Den ordentliga och kliniska bror jag känt är borta. Han finns, men sedan Italiens död har han, liksom England, varit helt tom. Jag tänder en lampa som ger ett mjukt sken över rummet. West sitter där jag lämnat honom. I precis samma fotölj, i precis samma ställning. Inte ens ett finger har flyttats. Jag fruktar att min bror snart går under. Jag sjunker ner på knä framför honom, tar hans mycket större händer i mina, betraktar dem. Det är tunna nu, inte ett tecken på den styrka som funnits där, den styrka som kunnat besegra så många, även mej. Han är fortfarande längre än mej, men det märks inte längre, nu när han inte längre är den stränga lillebror, som så många gånger suckat över min barnslighet.

Jag ser upp i Wests, Tysklands, Ludwigs, min älskade brors ögon. De är liksom döda, inte en gnutta liv finns att skåda där. Jag vill gråta när jag ser hur tom han är. Jag kramar hans händer och låter tårarna falla. De tårar som han alltid hållit inom sig, de tårar han aldrig kommer gråta, när jag tänker på dem gråter jag ännu mer.

"West... Oi West... Lever du än..? Lämna mej inte ensam.. W-West.." Jag har inte fått någon reaktion från honom. Inte på 30 år. Han kommer bara närmare sin undergång för var dag och när jag tänker på det känner jag förtvivlan skölja över mej. Jag reser mej upp och stryker en hand över Wests ena kind. "Jag ska få ett slut på det här.. Jag ska ta honom tillbaka, till dej.. Jag ska inte låta dej dö.. Hör du det, West? Jag lovar.. Jag lovar.."

Jag är Preussen, Östtyskland och New Prussia. Jag överlever, jag är född för att härda ut. Jag ser land efter land förgås. Ungern, Österrike, Spanien, Frankrike, Italien-bröderna, alla är de borta. Jag har bara West kvar.. Men snart är även han borta.

Our Grim Future
I look at the country that I've known since its birth and its people I've seen grow. I was once the mighty kingdom of Prussia, Prūsa in old prussian, and later on I became eastern Germany. Actually, I'm nowadays New Prussia, in Canada, but I live with my younger brother, the country I've raised, Germany, or as I call him: West.

I walk amongst the people in Berlin. The Great Wall is gone, has been a long time, but for someone as old as I am, it feels like only days since I was reunited with West.
The people has definitly changed, there's no denying that. The humans aren't the "dominant" race anymore. Japans technology went a little overboard and his robots took over, resulting in humans now being the robots slaves, who can think, decide for themselves. They haven't discovered that their countries excist in human bodies yet. That's probably a good thing.

Many countries have already disappeared. Our lives depends on our people, after all. And I survived thanks to New Prussia. China, the country we all thought would live forever, since he was older than any of us ever would be, came to an end. Japan blamed himself for that, suffering until he himself perished. America died right before Englands eyes, and the brittish nation is now only a shadow of his old self. Just like Japan, Russia was in pain when China disappeared, but he survives. The few living of his people now lives in Siberia, where the machines have yet to come. It's all a matter of time.

I return home. The house lies in dark, no light is on. The orderly and clinical brother I've known is gone. He's still there, but since the death of Italy Feliciano, he has, like England, been an empty shell. I turn on a lamp and a soft light envelopes the room. West sits where I left him. In the same armchair, in the exact same state. Not even a finger has moved. I fear that my brother soon will come to an end.

I sink down on my knees in front of him, take his bigger hands in mine, regarding them. They're thin, not a sign of the strength once habited there, the strength that could defeat so many, even me. He's still taller than me, but it's no longer noticeable, now that he's no longer that strict brother who sighed over my childishness so many times.

I look up in Wests, Germanys, Ludwigs, my beloved brothers eyes. They seem dead, not an ounce of life is there to witness. I want to cry when I see the emptyness that has eaten my brother up. I hug his hands and let the tears fall. The tears he's always been holding in, the tears he will never cry, when I think of them, I cty even harder.
"West.. Oi West... Are you alive..? Don't leave me all alone.. W-West.." I haven't gotten a reaction out of him. Not in 30 years. He gets closer and closer to his own destruction for each passing day and thinking of it makes strangeling despair wash over me. I rise to my feet and strokes a hand over one of Wests cheeks. "I'm going to make this end.. I'll take him back to you.. I won't let you die.. Do you hear me, West? I promise.. I promise.."

I am Preußen, East Germany and New Prussia. I survive, I'm born to fight for my survival. I see land after land perish. Hungary, Austria, Spain, France, the Italy-brothers, they're all gone. I only got West left.. But soon, even he will be gone.

A/N: This story is written for a school-project "for fun" in social studies. Since he said we could let our imagination run wild I decided to write aboth Hetalia. The theme was "The world in 2042", but not necessarily that exact year. I want to know how many wrote negative stuff, I know my twin and best friend did.